KÄRLEK VS FÖRSTÅELSE.
Idag har det gjort ont hela dagen för jag vet att du försöker släppa mig, släppa ut mig ur dig. Slippa mig, slippa att tänka på mig. Har du någonsinn gjort det äns, tänkt på mig?
Jag försöker förstå mig på dig, komma i underfund med den dubbelmoral du burit och varför, varför den aldrig verkar försvinna.
Det hugger i mig, och jag förstorar säkert allt i deras ögon men det spelar inngen roll alls för jag känner sanningen så väl. Nästan för väl...
Kan du inte bara svara mig, eller säga något som det är, vad som helst. Bara visa mig ett tecken på liv.
Om du vill gå, så gör det fort för det här tär på mig och jag fräter från insidan och ut.
Om inte så stanna då aldrig där du är nu utan närma dig istället och rädda mig lite från att dö ut menalt innan jag slocknar helt. Jag önskar att du egentligen aldrig skulle behöva rädda mig från något., men om du gör det nu så lovar jag att du aldrig ska behöva göra det igen.
Du har nog antagligen bara glömt att jag älskar dig (mest av allt!). Bara. och det är ju ganska förstårligt eftersom min kärlek knappast berör någon marginal äns.
Tänk att du får mig att känna mig som den lyckligaste varelsen på jorden ändå...