Olivia

Ord av Lustgas på bilddagboken. ta er tid att läsa är ni snälla det är så värt det att man inte vet vart man ska ta vägen till slut.

"När du blundar tittar jag blinkar inte ens men nu slår hjärtat bara det är ett under att det inte syns utanpå kroppen så hårt så djupt innerligt och vekt på en och samma gång gräver sig igenom igenom huden och ut på andra sidan det kan vara så svårt att veta tystnaden är mycket tystare nu mer genomträngande djupare än förut smakar inte likadant sen du tog dina skor och gick och naglarna minns varenda centimeter jag vet inte vad jag behöver längre tungan häftar fast sig i gommen jag skulle inte kunna säga det ändå orkar inte mer och blir en pöl av ben och blod och alldeles för mycket kött på golvet valkar tänker att det här är att dö men vet inte om jag egentligen vill är bara så otroligt rädd kan inte tänka på något annat men reser mig ändå det finns inte så mycket annat att göra om man inte vill ruttna men det gör jag i alla fall; ätabörmanannarsdörmanätagörmanändådörman till slut om jag står eller ligger spelar inte någon roll med ett ryggslut hela jävla världens ände som växer fast med lakanen det svåraste är att fortsätta låtsas och klistermärket på baksidan viskar skriker säger nästan lovar ?allt blir bra? trots att det inte känns så trots att det aldrig blir så inte ens lite bättre och stjärnorna faller och faller över oss fastnar på taken i skorstenarna små brinnande kometer i mitt huvud sprakar och gnistrar och skiner fast mest bränns dem och de når aldrig till mina ögon men det är det ingen som säger att du är så ledsen i ögonen Olivia bara ibland och då är det nånting som går sönder någonstans jag vet inte var jag bara vet att det händer så fråga mig inte mer men det gör du ju inte heller och jag gråter bara när du inte ser på för jag saknar dina knän dina fingrar runt mina höftben i mina knäveck mitt i natten dina smala axlar som skymmer sikten du blundar jag tittar och kan inte se nog det är alldeles för varmt men tryggt ändå på något sätt hud mot hud din arm runt min midja och vi andas och somnar när mardrömmarna svämmar över om och om igen det är alltid för lite sömn eller så är det vädret eller bara något helt annat vad vet jag egentligen men det märks inte när du är här känns inte bara nästan vemodigt viskande i magen som ingen hör men sedan - jag äter alldeles för mycket jag har ett tomrum inom mig en ensamhet som ingen kan namnet på som aldrig spricker trots att den växer och växer om mig i bröstet sträcker sig flera mil på min kudde och jag är verkligen så väldigt ledsen trots att jag inte kan tala om det för någon förlåt jag vet att du skulle lyssna men inte tillräckligt nära eller bara alldeles för tätt inpå och jag gör ingenting på dagen bara vänder mig och somnar om för att slippa tänka med regnet och rullgardinerna som slår mot fönstret det finns aldrig tillräckligt mycket luft nånstans så fönstret står öppet (som om det skulle hjälpa) och fåglarna skriker sig hesa över solnedgången det känns inte ens vackert inte som igår och stolarna gapar tomma överallt där inte du sitter snälla jag vet inte vad jag vill att du ska göra men bara snälla ?

teet är slut månen har slocknat mörkret äter sig in överallt och jag skulle bara behöva någonting som är helt annorlunda än när du inte är hos mig."